Jul i vårt skjul

Jag lever och frodas. Tiden innan jul är en plåga för många. En stress som för många inte går över förns efter Karl-bertil på julaftons kväll. Jag är inte alls stressad, jag är däremot lugnt upprörd över att jag inte hittat julstämningen ännu. När jag var liten så var julen en ljusglimt i vintern som jag fortfarande tror på. En högtid där familjer samlas, unga och gamla som firar en högtid på samma sätt.

Jag tror på tomten men jag är inte lika uppspelt längre över att han ska komma. Att jag inte går omkring och känner att jag inte är liten längre och inte lika glad för att julen snart är här. En hemsk känsla, en känsla av att inte tro på tomten längre. Att inte få vara barn. Men jag är ju ett barn.

Jag har bestämt mig. Om man ska få en bra jul så måste man tro på tomten och på julen. Tomten för mig är inte någon tjock gubbe som ger barn prylar för att få äta sig fetare på gröten.
Det är känslan av tomten som är vicktig, om familjen kan samlas, om kärleken finns och man tar vara på varandra som en familj ska. Att man uppskattar det man har, då tror man på tomten.

Jag har inte hittat min tomte i år. Men inte så lätt när det inte är någon snö.