Nu är det faaaan Jul

Jag har läst min egen blogg. Väldigt skenheligt senaste inlägget där. Men men vad gör man inte för lite kärlek.

Jag har fått en resväska, eller vi på jobbet har fått hundra stycken att dela på. Så alla fick en varsin. Ser fram emot helgen då jag ska jobba på julafton.

Jag är upprörd. Jävligt sur.

Jul i vårt skjul

Jag lever och frodas. Tiden innan jul är en plåga för många. En stress som för många inte går över förns efter Karl-bertil på julaftons kväll. Jag är inte alls stressad, jag är däremot lugnt upprörd över att jag inte hittat julstämningen ännu. När jag var liten så var julen en ljusglimt i vintern som jag fortfarande tror på. En högtid där familjer samlas, unga och gamla som firar en högtid på samma sätt.

Jag tror på tomten men jag är inte lika uppspelt längre över att han ska komma. Att jag inte går omkring och känner att jag inte är liten längre och inte lika glad för att julen snart är här. En hemsk känsla, en känsla av att inte tro på tomten längre. Att inte få vara barn. Men jag är ju ett barn.

Jag har bestämt mig. Om man ska få en bra jul så måste man tro på tomten och på julen. Tomten för mig är inte någon tjock gubbe som ger barn prylar för att få äta sig fetare på gröten.
Det är känslan av tomten som är vicktig, om familjen kan samlas, om kärleken finns och man tar vara på varandra som en familj ska. Att man uppskattar det man har, då tror man på tomten.

Jag har inte hittat min tomte i år. Men inte så lätt när det inte är någon snö.

Tåg har tydligen olika hållplatser

Jag var ute i fredags och drack mig berusad på stadens mindre fassionabla hak. Det var kul men jag kanske började lite för tidigt för att kunna hålla den sallongsberusning som jag alltid eftersträvar. Det som hände mig under kvällen har säkert hänt alla er som läser detta så jag tänker inte gå in på det närmare.

Hemresan är det jag nu ska berätta om. Sista tåget går ju nånstans där runt tre och det är ingen vidare stämning på slussens perronger. De som haft en lyckad kväll har i sitt glädjerus redan tagit en taxi hem och lämnat de mindra lyckade kvar för att någon ska se till att nattens tåg fortfarande ska hållas i drift.

När jag kom ner för att sätta mig på en bänk i väntan på tåget så hände en rolig och aningen pinsam grej. En medelålders man i fina kläder, han rättade till jackan och drog upp byxbenen sådär som pöjkar gör för att skona pressvecken, för att sedan sätta sig ner. Han gjorde en Ferdinand och satte sig rakt i en halväten mosbricka.

Jag i mitt berusade tillstånd tänkte mig inte för och försökte få mannen att ge mig tillstånd att hjälpa honom och kolla hur stor fläcken var. Jag antar att han kände hur stor fläcken var och avisade min väldigt vänliga men korkade hjälpsamhet. Han gick därifrån.

Jag satte mig på det sista tåget mot Norsborg. Det var aningen fullt och jag pratade med ett par som undrade hur dom skulle ta sig från Aspudden någonstans. Jag sa åt dom att ta en taxi och inte bry sig om bussarna då dessa tar lite lång tid. Förstår inte varför jag sade så men det gjorde jag.

Jag vet heller inte när jag somnade men det gjorde jag. Jag bor inte i Norsborg men jag vaknade av att tågföraren ropade ut "Norsborg, avstigning för samtliga!". Hmm tänkte jag och vinglade med ovilliga steg av tåget som bit för bit släcktes ner. Vad i hela fridens namn har jag ställt till med var det första jag tänkte och började sedan tjata om att biljettmannen skulle beställa en taxi åt mig hem till tryggheten. I förtvivlan försökte jag förstå de tämligen svårlästa busstidtabeller
som finns utanför Norsborgs station.

Det var då jag träffade henne. En tjej som flängde runt och jag som precis lugnat ner mig förstod att hon var uppe i den förvirring jag själv bara för några sekunder sedan erfarat. Det var trevligt att inse att man inte var helt ensam i denna ensamma situation och jag övertalade henne att låta mig bjuda på taxi tillbaka hem igen. Vi tog inte taxin då den var så seg och hoppade istället på en av de för mig okända nattbussarna tillbaka mot stan. Vi satt och pratade om en massa saker som ni inte har nåt med att göra och som vanligt hoppade hon av bussen innan jag bett om att få hennes nummer.

Ibland är det lite tråkigt att inte va en stalker.

Fredag morgon

Fredag morgon. Vad gör man åt denna trötthet som alltid kommer smygandes när man ska försöka jobba. Mitt sovrumsfönster är inte fastkittat ordentligt så jag får lyssna på en orkester av skallrande glas om vinden är obefintlig.

Igår natt var det nog storm för jag trodde att rutan skulle falla in och det lät för högt för att en normal människa ska kunna somna. Jag lyckades antagligen somna för bror min väckte mig vid utsatt tid. Men hur ska man kunna vakna om det fortfarande är mörkt överallt.

Nu är jag på jobbet. Kom sju minuter sent men det får gå. Nu är jag här och är orolig att min trötthet kommer att göra mitt jobb segare och mig själv som arbetsredskap helt värdelös.

Jag arbetar med beställning via telefon. Dagens första samtal blev jag erbjuden att höra en rolig historia. Det var väldigt kul och jag skrattade nästan så att jag grät, det är bra med människor som ser saker utöver det vanliga. Att kunna göra ett vanligt beställningssamtal till ett skrattanfall och något personen på andra sidan kommer att bära med sig en tid. Så till alla er som ser ett tillfälle att förgylla en medmänniskas dag med en rolig historia eller något annat lika enkelt. Ta chansen att vara en bättre medmänniska. Berätta nåt kul, lev och skratta. Man måste finnas för andra i glädje också inte bara i sorg.

Lev och skratta även om det är måndag morgon.

Torsdagar är flåsdagar

Idag har jag lunchat med Kakan. Med gott mod och hungriga steg letade vi rätt på ett ställe som vi inte helt lunchat sönder. Som vanligt detta grå väder som antingen säger åt den logiskt tänkande människan att gå in under tak eller bara ge fan i att gå ut.

Men Loppan och Kakan var fast beslutna om att få mättade magar. När vi kom fram så lapade vi i oss maten på ett syndfullt och på gränsen till djuriskt sätt. Det var buffé, vad mer kan jag säga.

Sen så kom samtalen om både det ena och det andra och det som drog vår uppmärksamhet till sig var fyra tejpbitar.

Varför är det så på byggarbetsplatser? tejp överallt. Och när det sitter helt ologiskt på ett fönster eller på nåt annat dumt ställe. Det är en tejpbit. Ni kan ta bort den när ni vill alla ni byggarbetare där ute. Men Neeeeeeeej. Såna som jag och Kakan måste ta vår lunchrast till att städa upp efter er. Kan ni inte bruka allvar?

Upprörd och mätt. Over and Out.

Knappen

Idag när jag var på väg till jobbet så hände något mycket märkligt. Det blåste kallt och allt såg väldans grått ut. En sånt där tillstånd när vädret påverkar allt och alla. Till och med den lille glada dvärgen utanför stallet var idag påverkad av det gråa och kalla vädret.

Då från ingenstans kom hon gående där över bron som varje dag hjälper folk att ta sig över floden. Hon var påklädd för ett kallare väder än dagens rusk och hon gick med hörlurar med musik i öronen. Musik som antagligen tog henne långt bort från söders grå väder. Hon var vacker och hon drog min uppmärksamhet från gatstenarna.

Jag uppfattade plötsligt något som föll från hennes väska och såg till min förvåning att det var en knapp. En vanlig blå knapp mindre än en femkrona men större än kronan. Helt plötsligt fann jag mig stående och betrakta knappen i min handflata. Slängde ciggaretten ur vägen och började springa efter henne för att ge henne hennes dyrbarhet tillbaka. Plötsligt i mitt springande ställde jag mig frågan, "varför springer jag?"

Jag hann inte stanna förns jag hunnit upp henne och hon tittade antagligen på mig förvånat. Jag vet inte för att min buss kom svängande runt hörnet och hon var för några få sekunder borta ur mitt huvud och nu fanns bara mitt äventyr att ta mig över gatan för att hoppa på bussen. Jag kommer inte ihåg hur hon såg ut. Jag gav hennes förlorade knapp åter och jag undrade hela Rosenlundsgatan vem hon var. Varför jag sprungit från henne och inte bara stannat fem sekunder och sagt varsågod.

Nu är det för sent. Jag gjorde bort mig. Men hon har sin knapp.