Sista texten jag skriver

Jag lever. Eller ja. Jag tror att jag lever.
Jag lever med min rädsla. Vad ska hända i morgon
och vad ska jag göra när jag blir stor. Vilken ångest.
Det är som att redan dömma ut vad man ska ligga där på
sin dödsbädd och tänka tillbaka på. Ett välplanerat liv?
Det finns mycket här i livet som man missar om man har ett
fullt planerat schema där allt är skrivet med hammare och spik.
Vill jag leva ett liv där allt redan är förutbestämt.

"Haha det hände en kul grej igår men egentligen va det ju inte så
oväntat eftersom jag planerat det i två veckor"

Nej jag tror att jag vill fortsätta att bära på min ångest om vad
som ska hända i morgon och nästa år. Den är lätt att bära om man
samtidigt kan känna lyckan av en lång och oplanerad kyss.
En vacker solnedgång på en plats som jag inte visste fanns.
Känslan av friheten i den spontanitet som jag ändå ger mig själv.
Den känslan är för mig frihet och den får mig att känna mig som
ett löv i kärlekens vindar. Vissa kanske skulle kalla mig luffare
med min inställning . Jag skulle säga att jag är
väldigt glad att jag lever. En lycka som jag inte tänker planera
bort i nåt grått liv där allt får mig att skratta halvhjärtat.

Ska man va glad att man lever? Nej man ska skrika det! Skratta det!
Gråta det! Med ett ärligt hjärta.

Med dessa ord slutar jag skriva denna blogg. Ni som inte läst den bör läsa den.
Ni som läst den och vill läsa mer får göra det nån annan gång. Inte här.